Johanna Heinola

Jaa. Så är det. Det har varit samma visa med mina tjejer idag igen.

Joline va ledsen när jag lämnade henne på dagis och inte ville hon äta där heller. Hon hade slickat av smöret på en macka, men mer än så var det inte. Dock har det väl gått ett steg i rätt riktning kan man väl säga. Hon hade slutat gråta och till och med börjat leka lite, men det var ju såklart alldeles lagomt till jag skulle hämta henne. Men! Man får se det från den ljusa sidan. Det kanske går bättre imorgon :) Då kanske hon slutar vara ledsen fortare och hinner leka lite mer innan jag hämtar henne igen. Och om hon skulle sluta vara ledsen så kanske hon vill äta oxå. Skulle ju vara toppen! Jaja. Hon fick mat när hon kom hem och sen sov hon middag.

På eftermiddan åkte Joline och Crille till badhuset. Det är nog bra för henne att få lite ensamtid med pappa så kanske hon "glömmer bort" att vara så mammig och bara grina efter mig hela tiden! Dom hade haft jätteroligt iaf och Joline hade hittat 11 kr i ett skåp så hon kom hem överlycklig och berättade att hon hittat "pennar i kåpet"! :D

Nikkiloppan är sjuk fortfarande. Imorse hade hon 38,6 så jag tänkte "yes nu vänder det". Men icke! Vid lunch så hade hon 39,3. 3,5 timme efter att hon fått Alvedon så hade hon 40,2 !!! Pratade med Carina på BVC. Hon ringde barnkliniken i Gävle och dom sa att jag skulle prova med Ipren istället. Så de gjorde jag. Och det funkade bättre. (Man får egentligen inte ge barn under 6 månader ipren utan att prata med en läkare eller ssk tydligen.) Tempen gick ner till 38,8. Men efter ytterligare 4 timmar så var den uppe på 39,8 igen. Det är ju inte febern i sig som oroar mig utan hennes allmäntillstånd. Hon är trött och slö och har ingen vidare aptit. Så det jag oroar mig för är ju att hon ska bli uttorkad. Men, som dom sa på rådgivningen, så länge hon kissar så vet man ju att hon får i sig tillräckligt med vätska. För det är ju svårt att avgöra om hon är loj pga av febern eller av för lite vätska. Jag menar, det är ju inte konstigt att hon är helt färdig när hon har så hög feber hela tiden.

♥♥♥

♥♥♥



♥♥♥

Nikkibus växer så det knakar. Lilla damen har blivit 5 månader gammal och väger nu 7220 gram och är 66 cm lång. Det går undan! :) Vi har börjat med smakportioner oxå och det går jättebra! Hon är så duktig så. När Joline äter så sitter Nikki brevid och vevar med armarna, tjuter och gapar som en liten fågelunge :P Hehe sötnöten min! Hittils har hon fått smaka potatis, palsternacka, morot och gröt. Och så lite smörgåsrån såklart. Och det är superkul att pilla med ska ni veta! ;) Hon börjar få bra fart i gåstolen oxå, river och drar i Jolines saker och blir skit arg när hon inte får tag i det hon vill ha. Nikki har tur som har en snäll storasyster som hjälper till ibland när hon kör fast. Det är så kul å se hur dom leker och busar. Joline brukar hoppa runt gåstolen när Nikki sitter i och dom skrattar som tokar båda 2. Sååå söta så man blir alldeles tårögd :)

Nikkibus ♥

Mina älskade små gullhjärtan :)
♥

Hmm..
Det här med bloggandet har liksom runnit ut i sanden. Har väl varken haft tid eller lust att blogga nu under sommaren. Men ja ska nog ge det en ny chans. Så förhoppningsvis dyker det väl upp nått "vettigt" inlägg inom en snar framtid. Ja och så var det med det.

På återseende då, förhoppningsvis :P

Under tiden då jag väntade Nikki hade jag mkt förvärkar och sammandragningar. Och de började rätt tidigt så vi fick åka till spec. mödravården och kolla så det inte var dags för bebisen att komma , de va lite väl tidigt. Likaså så hade jag tydligen liten (?) mage. Jag följde inte kurvan ordentligt så då fick vi åka och göra tillväxt UL.

Redan från början när jag blev gravid med Nikki så sa jag till Christian att den här gången går jag inte tiden ut (Joline är född på BF dagen), jag känner det på mig. Och precis så blev det. Nikki kom 10 dagar före BF.  Närmare bestämt söndag den 28 mars.

Jag hade som sagt haft mkt förvärkar och bara några dagar innan Nikki föddes så trodde jag nästan att det var dags. Jag hade regelbundna värkar! Men efter 1 timme försvann dom. Och jag blev ännu mer less på att vänta.  Lördagen den 27 mars fick jag för mig att jag minsann skulle måla om i Nikkis blivande rum, för nu jävlar skulle ungen ut! Jaa, jag tänkte faktiskt så för ja va så trött å hade så ont och mitt dåliga samvete för att jag inte kunde leka eller kramas med Joline som jag ville för att tjockismagen var i vägen behöver vi inte ens ta upp till diskussion.  Kånkade och släpade bort alla möbler o.s.v. Sen satte jag i gång och måla. Målade hela rummet 2 vändor och jag hade så grönjävligt ont i mitt bäcken så svetten lackade! Men ingen bebis, inte ens en ynka liten sammandragning!  Sur som en citron gick jag hem till min mormor och morfar för att beklaga mig. Så får man göra när man är gravid! Jag berättade om mitt målande och morfar han bara skrattade. ”Du är inte klok du Joppa!”.  På kvällen när jag och Crille satt i soffan och tittade på tv så tänkte jag för mig själv att den där ungen hade säkert växt fast och jag skulle minsann få vara gravid resten av mitt liv! Om inte annat skulle jag gå över minst 2 veckor och så skulle dom få sätta igång mig. Ja va så jävla sur, less och matt på allt så ja gick och la mig istället. 

På söndag morgon vaknade jag med värkar. Förbannade förvärkar att jävlas tänkte jag.  Brydde mig inte så mkt utan försökte somna om istället. Men sen ändrade dom liksom karaktär och då förstod ja att det va på riktigt. Jag vet inte exakt va klockan va när värkarna började, men efter att ja legat där i typ en timme med riktiga värkar så var ja tvungen att gå upp. De gjorde liksom för ont för att ja skulle kunna ligga still. Pickade lite på Crille och sa att jag hade värkar och att jag måste gå upp. Men du kan ligga kvar och sova du, sa jag.  Jag säger till när det är dags att åka.  5 minuter efter att jag hade gått upp kommer han ner rasslandes för trappen. ”Tror du jag kan sova om du har värkar och vi ska få barn??!”.  Ja, jo det lät väl logiskt, tänkte jag för mig själv. Sen hade ja inte tid att tänka på det mer. Ja va tvungen att vanka omkring mellan köket och vardagsrummet . Crille klockade värkarna. När det va 5-6 minuter mellan så tyckte han att ja skulle ringa förlossningen. Det gick ju ganska snabbt när vi fick Joline, ca 6 timmar från första värken närmare bestämt. På förlossningen så frågade dom om vattnet hade gått, det hade det inte. Och så pratade vi lite om min tidigare förlossning. Sen sa barnmorskan att vi fick komma när vi ville. Haha jaa just ja. Hon frågade när värkarna hade börjat också och det kunde jag inte svara på. Det va ju liksom så att man skulle ha ställt om klockan till sommartid och det hade jag glömt, så jag blev så jävla förvirrad så jag visste inte riktigt. Men sen kom vi väl fram till att dom hade börjat vid 04.30. Ungefär. Vid 6 tiden (tror ja?) tyckte Crille att vi skulle ringa till min mamma. Hon skulle passa Joline när det var dags för bebis att komma. Så jag ringde henne och sa att nu var det på gång men att hon kunde ta det lugnt och hon behövde absolut inte stressa. 10 minuter senare var hon här! Haha, hon hade sprungit över hela bruket och jäktat som en dåre! Jag gick runt med min iPOD, lyssnade på musik och försökte andas genom värkarna. Hur långt det var mellan just då har ja ingen aning om. Ja va så inne i mitt. Hängde över divanen på soffan med arslet i vädret och gungade fram och tillbaka. Då tyckte mamma att det var dags att åka. Det är luuuungt sa jag. Men sen när nästa värk kom så blev ja väl lite mer medgörlig så när den va över så packade ja ihop det sista och så gav vi oss iväg.

Crille tog väskan och skulle slänga in den i bilen. Precis då fick jag världens jävla värk, precis när jag skulle gå ner från bron. Så jag stod där och svajade ihopkrupen som en ostkrok och brölade åt han att han måste komma annars ramlar jag! Då sliter mamma upp dörren och skriker ” SKA JAG RINGA 112 !!??” Nej de är lugnt svarade ja när värken va över igen. Ja höll bara på å ramla. Jag tror nog att mamma va lite nervös!

Baxade in mig i bilen, baksätet fick det bli, det kändes bäst så! Sen va vi på väg.  Och tror ni inte att värkarna kom med längre mellanrum ju närmare Gävle vi kom? Jo, ta mig fan! Vi kommer bli hemskickade tänkte ja. Skit också! Men samtidigt så ju närmare Gävle vi kom desto längre höll värkarna i sig och dom gjorde bara ondare och ondare även om dom kom mer sällan. De va konstigt tänkte ja för mig själv.  Jag hade typ 8-10 min mellan men dom höll i sig upp mot 3 minuter och ibland gjorde dom så ont så jag satt och hängde på sätet framför och bara brölade.

Väl inne på förlossningen så var det dags för bltr kontroll, pinkprov och ctg. När jag hade legat med ctg:n typ 30 min kom min BM och skulle kolla om jag öppnat mig något. Svaret blev öppen 3 cm med buktande hinna (klockan var nog runt 8 då). Jaha tänkte jag, ungefär lika som när vi fick Joline. Eller snarare precis lika som när vi fick Joline, då går det nog ganska fort tänkte jag. Jag hade regelbundna värkar just då och vi blev visade till ett förlossningsrum. Tack gode gud tänkte jag, det är på riktigt och vi slipper åka hem.  Precis så tänkte ja när vi skulle få Joline också. Haha! Ingen av gångerna har det ens varit tal om att åka hem så ja vet inte varför ja va så rädd för att bli hemskickad.

Efter Jolines förlossning så sa jag att jag skulle minsann aldrig ta lustgas igen!! Jag fick sånna minnesluckor så det kändes som att ja inte ens kom ihåg att ja hade fått barn då. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag tog lustgas den här gången iaf! Men ja sa åt min BM att ja ville inte bli sådär yr och få minnesluckor igen så vi började väldigt försiktigt.

Jag kan väl inte påstå att jag tycker att lustgas hjälper mot smärta ,men ja tog den ändå, igen!

Jag fick en gåstol eller vad det nu heter och dom tycker jag är kanon! Jag kan liksom inte vara still när jag har ont så den är perfekt att klättra på. För inte fasen gick jag runt med den. Det hade jag för ont för!

Vid halv 12 så satte dom en skalpelektrod på Nikkis huvud. Jag citerar förlossningsjournalen:  Skalp CTG-reg inledd pga dålig kontakt med fo.ljud då pat är mkt rörlig.  Jaa, jag bokstavligt talat klättrade på gåstolen så de va kanske inte så konstigt!

Nu blir det lite grötigt med minnet. Men strax före dom satt skalp ctg:n så tog dom hål på hinnorna så vattnet gick, då hade jag öppnat mig 4 cm.  Klockan va 10 då och då fick jag nog. Skulle det ta så jävla lång tid ville jag ha EDA. Jag hade ju iaf haft värkar sen 4.30 och började tröttna lite. 1,5 timme senare, alltså vid 11,30 kollade dom igen. Öppen 5 cm! Helvete tänkte jag de här kommer ta skit lång tid! När BM hade gått ut från vårat rum brakade helvetet lös! Bokstavligt talat. Jag hade så jävla ont! Ni som fått barn vet hur toppen på en värk känns!? Så kände jag HELA TIDEN! Vid det här laget låg jag i sängen på sida och försökte andas och inte tappa kontrollen helt. Efter en stund, har ingen aning om hur lång, så började det trycka på. Shit, jag skiter på mig tänkte jag! Men sen kom ja ihåg att va 17, det var ju precis så det kändes när Joline var på väg! Ja försökte bröla åt Crille att han måste hämta nån för nu kommer bebisen! Men Johanna, dom har ju nyss varit här och du är bara öppen 5 cm, svarade den blivande 2 barnspappan.( Vi väntade fortfarande på att jag skulle få EDA vill jag också tillägga.)  Men för i helvete tänkte jag, jag fick inte fram ett ljud förutom att jag låg och skrek/brölade i masken för jag hade så förbannat jävla ont!!! Sen kände jag hur kroppen började dra ihop sig. Krystvärkar på G!! Då ansträngde jag mig mer än jag gjort i hela mitt liv och skrek till Crille att nu jävlar hämtar du nån för nu kommer ungen. Då säger karlsloken ”dom kommer så fort dom kan”. Kommer dom inte nu får du ta emot ungjäveln själv skrek jag tillbaka. Då fick han eld i baken och började trycka frenetiskt på klockan. Då kom en äldre undersköterska och kärringjäveln säger åt mig att jag ska sluta skrika och andas i masken istället. Jag skulle spara på krafterna för det var minsann långt kvar innan bebisen skulle komma. Hade jag inte haft så jävla ont så hade bett satmaran dra åt helvete! Sen kom min BM och en sjuksköterska. Vi tittar väl igen då sa BM men ja tror inte att det har hänt så mkt. IDIOT tänkte jag men ja kunde som sagt inte få fram ett ljud förutom mitt brölande! Kan du lägga dig på rygg frågade dom. Jag ruskade på huvet. Okej, sa dom vi får klippa upp trosorna (ni vet dom där snygga i nät). Sagt och gjort, när trosorna var borta fick jag lyfta på benet som en jävla hund och då utbrister BM, MEN huvet är på väg! Så fort du känner att du kan Johanna så är det bara att lägga dig på rygg och börja krysta. Men tack, äntligen fattar dom!  Jag fick panik och tappade kontrollen helt!  Jag trodde att ja skulle dö. På riktigt!  Jag kan inte krysta  skrek ja ni måste säga åt mig när och hur för ja kan inte! Sen krystade jag. Du kan visste sa dom, du gör allt helt själv och du är jätteduktig! Jo jävlar tänkte ja, så säger ni bara! Jag tog i för kung och fosterland och tjipp tjopp sade sen låg det en varm blöt och kladdig liten bebis på mitt bröst. All smärta var borta men hon skrek inte! Då höll ja på att bi hysterisk och skrek åt barnmorskan att varför skriker hon inte!?!?!?! Dom gnussade henne lite på ryggen som kom det ljuvligste skriket jag hört! Hon lever var det första jag tänkte, tack gode gud! Sen kom tårarna.

Klockan 12.29 söndagen den 28 mars föddes våran andra dotter, Jolines lillasyster.
♥Älskade lilla Nikki hade äntligen kommit! ♥
Hon var 49 cm lång och vägde 3142 gram, ännu ett litet knyte att älska villkorslöst!♥

Underbara varelse!!  Älskade lilla barn!!  Så liten och så mjuk. 10 små fingrar och 10 små tår. Det är helt otroligt att vi fått uppleva något så fantastiskt en gång till! Jag är världens lyckligaste!!

För att sammanfatta det hela så kan jag berätta att det tog ju då ca 8 timmar allt som allt. Och sista timmen (mellan 11.30-12.29) så öppnade jag mig 5 centimeter och krystade ut våran lilla Nikki så det var nog inte konstigt att jag hade konstant ont den där timmen.  Man får väl lov att säga att det gick ganska fort? Det står i min förlossningsjournal att jag hade krystvärkar i 9 minuter. Så efter 9 minuters stånkande så var vi äntligen 2 barnsföräldrar! Lyckan är total och nu är familjen fulländad!♥

Min barnmorska berättade också att hon hade skruvat lustgasen åt fel håll så där på slutet när allt var som värst så hade jag inte haft nån som helst smärtlindring! Ganska imponerande tycker jag och ganska klumpigt av henne. Men man är ju inte mer än människa och Erica, som barnmorskan hette, var helt fantastisk ändå! Vilken skillnad det kan vara alltså. Den bm som jag hade när Joline föddes va nån gammal hagga som hade jobbat där alldeles för länge och tappat lite av den där gnistan man måste ha om man ska jobba med människor. Så det blev en helt annan upplevelse när jag kände att jag hade förtroende för Erica och att hon verkligen hjälpte mig när jag ballade ur där på slutet.

Tusen tack för att ni hjälpte oss och gjorde Nikkis förlossning till en sjukt häftig upplevelse, även om ja trodde att ja skulle dö och tyckte att alla var dumma i huvet och kunde dra åt helvete just då ;)

Och tusen tack till dig, min underbara Christian! Utan dig vid min sida hade jag aldrig fixat det.  Du är guld värd och jag älskar dig så sjukt mkt!! ♥ 

Hej å hå!
Min darling är äntligen hemma från sjukhuset! Även om det blir mer slit för mig så är det iaf underbart att ha honom hemma igen! ♥ Krympling som han är så behöver han hjälp med det mesta. Men han mår betydligt bättre idag än när han kom hem i torsdags. Fram till nu så är det huvet som varit/är värst. Han blir yrslig, kallsvettig, illamående och allmänt svimfärdig. Skönt att det är på väg åt rätt håll så han kan va på benen lite mer. Eller ska jag säga på kryckorna? ;) Vi väntar oxå på att en arbetsterapeut (stavas?) ska höra av sig så vi kan få låna en rullstol. Tråkigt om Christian inte ska kunna ta sig längre än mellan soffan-toan eller soffan-köket. För som sagt så blir han vit som ett lakan och svimfärdig när han står/sitter upp för länge. Och utan rulla så kan han ju inte ta sig ut med andra ord och det kanske blir lite långtråkigt nu när det är sommar.

Det känns nästan som att man är på jobbet ibland. Man servar med mat/dryck, ger han sprutor och tabletter, hjälper till att duscha och ta på kläder o.s.v. Tur att han sköter toalettbesöken själv så man slipper hjälpa till med dom iaf ;)

Och så har vi ju våra 2 små oxå. Och ni som är föräldrar vet ju vad det innebär. Blir lite sjåigt ibland, men allting går om man vill och har rätt inställning. Iaf om ni frågar mig. Jag har provat och ge Nikki mat i flaska ett par ggr och det går kanonbra! Skönt att det funkar så kan Crille avlasta lite på det viset iaf och jag kan ägna mer tid åt att aktivera Joline. Man får se det från den ljusa sidan så ordnar det sig alltid :)

Idag vankas det kalas på Bönhusberget. Den här gången är det lillasyster Angelica som fyller 17! Vart fan tar åren vägen kan man ju undra??! Jag känner mig inte en dag äldre än 18 så det måste vara alla andra som växer om mig, eller? ;P

Nej, nu måste jag nog ta och göra lite nytta så det inte blir tajkon här sen när Nikki vaknar och vill ha mat igen. På återseende! 

Joline & Nikki
Mina älskade, fina och alldeles underbara små flickor!
♥♥♥


Tuffing :P


Glad liten Nikki


Trött liten tjej!


Joline härjar i hopptornet på Bessemerfesten :D

♥



♥

HUR FAN TÄNKER NI???
Är det bara jag som är riktigt funtad?
Det är inte konstigt att världen ser ut som den gör.
Hoppas ni vet vad ni pysslar med..
BEDRÖVLIGT!!

Här kommer några bilder på Christian..





Som tagen ur en skräckfilm, eller vad säger ni?!

Börjar mitt inlägg med att berömma alla ensamstående mammor! Ni är fan stentuffa!!
Jag har nu avverkat min 2:a dag som tillfälligt ensamstående och det är rätt jobbigt måste jag säga..

Det är nämligen såhär att Christian är inlagd på sjukhuset i Falun. Han åkte iväg i lördags morse för att köra cross tävling i Falun, men tyvärr hann han inte mer än att köra nått varv på träningen/uppvärmningen innan olyckan var framme, igen! Den här gången blev det dock lite allvarligare. Han bröt lårbenet och åkte på en kraftig hjärnskakning. Han har även pajjat typ 3-4 tänder och är helt blåslagen i ansiktet. Han ser ut som 7 svåra år skulle jag bestämt vilja påstå! Han blev opererad natten mellan lördag och söndag och allt gick bra. Vet dock inte om dom skruvade eller spikade ihop han, men dom har ordnat till benet iaf. Va in och hälsade på honom idag, eller igår får jag väl lov att skriva efter som klockan är efter midnatt. Ni skulle ha sett Jolines min när hon såg pappa.. Hon bara stirrade och jag förstår henne för det gjorde nog jag oxå! Helt blåslagen i pannan och så har han fått en blödning i ena ögat så ögonvitan är liksom blodfärgad och så är han svälld och blå runt ögat. Jag har knäppt kort så om jag får grönt av herr Mäenpää så kanske jag lägger ut dom så får ni se själva.

Joline tyckte inte att det var nån höjdare att va på sjukan där man inte fick springa runt och riva och pilla på allt spännande. Så imon när jag ska hälsa på honom får hon stanna hemma istället. Nu har hon ju iaf träffa pappa vilket hon tjatat om sen han åkte i lördags! Dock vet ja inte om det bär av mot Falun igen eller om det blir åt andra hållet, alltså Gävle. Han skulle eventuellt bli flyttad dit, så vi får väl se hur det blir.

Jaa, med andra ord så har jag alltså varit ensam med barnen sen i lördags morse. Lite småjobbigt mellan varven men det är bara att bita ihop och gilla läget. Jag har ju varit ensam med dom när han varit på jobbet eller tränat/tävlat men det är ju liksom under andra omständigheter nu, för jag lär ju inte ska få nån vidare avlastning när han kommer hem, snarare tvärtom. Det blir en till att ta hand om och hjälpa med det ena och det andra. Men vad gör man inte för dom man älskar!? ♥ Jag skulle göra vad som helst för min familj, dom är ju det finaste jag har!! ♥ Allt har iaf flytit på bra här hemma. Och jag/vi har ju tur som har nära och kära som ställer upp och hjälper till när och om det skulle krisa! Så 1000 tack till er, ni är guld värda!! ♥

Nej, nu är klockan mkt så det är väl dags att hoppa i säng och försöka sova så man orkar med morgondagen.
Tomt utan Christian bara.. Hoppas han får komma hem snart så jag kan pussa på han när ja vill och inte behöver rätta mig efter en massa jävla besökstider hit och dit!!

Sov gott och på återseende! 

Åh, underbara sol! Lika härligt varje morgon man vaknar och det är fint väder :)

Igår va vi ute hela dagen. Började förmiddan med ett besök hos Joline och Nikkis faster Emelie och lilla kusin Enya. Joline tjatar och ropar på Enya mest hela dagarna :) Så hon va mer än nöjd när hon fick träffa henne! Efter lite lunch och Jolines tupplur gav vi oss ut igen. Christian tog med sig Nikki för en promenad med Jimmy och Bianca. Jag och Joline hakade på Emelie och Enya till en lekpark där vi lekte en bra stund. Joline gungade, åkte rutshkana och grävde i sanden och hon var mer än nöjd! :) Värre blev det när det var dags att bege sig hemåt, det ville hon inte alls, men vad hade hon för val? Det va visst mamma som bestämde och inte Joline ;) Det blev dock en till promenad innan vi gick hem och gjorde kväller. Kväller på Bessemergatan innebär kvällsmat, sanering av lortiga barn, lite lek och mys för att sedan rundas av med välling och parkering i sängen. Joline gjorde några tappra försök att få vara vaken en stund till. Hon ropade såklart på Enya, men tyvärr så funkade det inte den här gången heller och lilla damen somnade som en stock.

Passade på å färga min gräsliga utväxt när barnen somnat och så hann jag med lite kvalitetstid med kärleken innan han åkte till jobbet. De va kanske inte mkt till kvalitetstid blev väl inte mer än max 1 h, men bättre det än ingen tid alls :) Nu är han iaf ledig till fredag förmiddag! Kul med fm helg när det är Bessmerfest, brukar ju kunna vara ett sjujävla liv här utanför. Fast när ja tänker efter så stör det nog inte Crille lika mkt som det stör mig för när Crille sover är han mer död än levande. Man skulle kunna släpa in en hel blåsorkester i sovrummet och han rör fan inte en fena ;) 

Nej, nu ska jag fortsätta och dona med alla måsten så vi kan vara ute och njuta av solen sen :)
På återseende!