Johanna Heinola

10 oktober 2008
Dagen då Joline kom till världen!
♥

På torsdag kväll, dagen innan BF dagen satt vi framför tv:n, jag och Christian, vi sa båda 2 att det säkert skulle dröja några dagar till innan bebisen skulle bli redo att möta världen. Jag hade ju iofs lite mensvärk i ryggen och sammandragningar lite då och då men det hade jag ju haft i flera dagar utan att det hänt nått, så vi tänkte inte mer på det. Vi gick och la oss ganska sent. Tittade på film och hade lite myspys sådär :)

Dagen efter, på fredagen, vaknade jag vid 10 tiden av att jag fick en värk. Den kändes inte som nån av mina "onda" sammandragningar som jag haft tidigare. Den här gjorde ondare och det kändes på ett annat sätt. Svårt att förklara. Men jag tänkte inte mer på det utan försökte somna om istället. Då kom en till såndär värk. Vet inte hur lång tid det gått sen den förra, men jag bestämde mig iaf för att gå upp, för när dom här värkarna kom visste ja inte riktigt vart ja skulle ta vägen. Och ännu jobbigare blev det med tanke på hur tjock, osmidig och otymplig jag var. Och till råga på allt så var det ju den förbannade foglossningen oxå! Pallrade mig upp efter lite pustande och frustande och när ja väl var klar inne på toan så kom ännu en värk. Gick in i sovrummet igen, då hade Crille vaknat till lite. Berättade för honom om värkarna jag känt och sa att tänk om vi skulle få en bebis idag, prick på dagen då det var beräknat å allt. Äsch tyckte han, jag hade ju haft känningar rätt länge, så de va ingen idé att hoppas för då skulle vi bara bli besvikna. Och jag kunde väl inte annat än att hålla med, för det hade han ju rätt i. Så ja försökte koppla bort tanken, men den fanns kvar på nått konstigt vis.

Vi klev upp och klädde på oss. Gick ner och skulle äta frukost. Då började värkarna komma regelbundet och nu gjorde dom ondare än tidigare oxå. Crille började ta tid, och nu kom värkarna med 5-7 minuters mellanrum. När jag hade haft värkar i typ 1 timme så ringde ja förlossningen. Detta nästan på order av mamma som ringde mitt i en värk. Fick prata med en barnmorska som hette Inga-Britt, hon sa åt mig att ta 2 Alvedon, ja just det 2 Alvedon! Herregud tänkte jag, är hon helt bakom? Hur f*n ska alvedon hjälpa mot den här smärtan? Hur som helst, jag tog 1 brustablett Reliv då det var det enda vi hade hemma, och så försökte jag äta frukost då Inga-Britt sagt åt mig att det var viktigt att jag åt. När vi satt i köket vid matbordet och åt frukost så frågade Crille hur han skulle göra med jobbet idag. Han skulle ju ut och jobba em, 14-22 alltså. Ja sa att de skulle han säkert kunna göra, för det här kommer ta tid, trodde jag ja! Efter frukosten gick jag upp för att borsta tänderna och göra mig i ordning, började tappa upp ett bad oxå då dom brukar rekomendera det på förlossningen. Ska tydligen vara himla skönt att bada när man har värkar. Badkaret hann inte ens bli halvfullt och jag hann inte mer än att skölja munnen förrän jag bokstavligt talat skrek åt Crille att nu jävlar skulle han packa in allt i bilen för nu orkar ja inte mer! Sagt och gjort, bilen var packad och klar nu skulle vi bara komma i väg.

När ja kommit typ 2 steg utanför ytterdörren fick ja ta tag i husväggen och flåsa som en tok då det kom en värk. Och i samma sekund ringer Danne till Crille som kolugnt berättar att nu var det på G och att vi var på väg. Danne trodde inte på honom först för han hade förväntat sig att Crille skulle vara mer nervös. Så för att bevisa att det var sant att det nu hade satt igång så höll Crille telefonen 3 cm från min ansikte medan jag kved och försökte hålla mig på fötterna. När värken väl släppt och jag börjar stappla mig till bilen igen klämmer karln ur sig till Danne att "så ska det låta när grabbarna är kåta"! Hur fan kan man kläcka ur sig nått dylikt när man har en gravid kvinna med jordens värkar brevid sig? Haha, gud va vi har skrattat åt det nu efteråt.

Väl inne i bilen så ringer jag mamma och pappa och berättar att vi nu var på väg till Gävle och förlossningen. Och helvete säger jag bara, jag har nog aldrig varit med om en hemskare bilfärd än den! Minsta gupp eller grop kändes som en mindre jordbävning och värkarna kändes minst 7 resor värre. När vi kom till Hagaström gav jag Crille order om att stanna på Statoil och köpa Pepsi Max åt mig för jag var så grymt törstig. Han skyndade sig in och slet åt sig en läsk och lite annat "bra att ha" och det tog väl egentligen inte mer än 8-10 minuter, dock kändes det som en evighet. Jag hann ringa och skrika åt honom att skynda sig för i helvete för nu jävlar hade jag ont! När vi kommer till sista trafikljuset innan sjukhuset så slår det om till rött. SÅKLART!! Ska jag kör frågade Crille, nej det går bra blev mitt svar, för att 2 sekunder senare ändras till KÖÖÖÖÖRR!!!! Så gasen i botten mot rödljuset och upp till förlossningen. Packningen fick ligga kvar i bilen då jag hade fullt upp med att ta mig fram. In genom entrén och halvvägs in i hissen, nu jäklar hade jag ont!

När vi väl kom in på förlossningen så blev vi mottagna av en jättegullig sköterska eller bm, kommer inte håg, men Anna hette hon iaf. Hon visade in oss på ett rum och sa åt mig att jag skulle gå in på toa och lämna ett urinprov. Gick in och pinkade i burken medans Crille hämtade packningen i bilen. Efter nån minut kom Inga-Britt  som ja pratat med i telfon tidigare. Hon vill undersöka mig och kolla om jag öppnat mig något. "Fan i helvete tänkte jag, det har säkert inte hänt ett dugg så dom kommer säkert skicka hem oss, då kommer jag nog att dö av smärta" o.s.v. Jag hann tänka en hel del innan jag kommit upp på britsen. Öppen 3 centimeter klämmer hon ur sig, hur 17 gick det till tänkte jag. Jag har ju inte ens märkt att "proppen" gått. Sen frågade hon om jag var säker på att vattnet inte gått. Ja eller nja eller? Inte vad jag har märkt iaf fick jag fram mellan värkarna. Jag känner nämligen inga hinnor fick jag till svar. Sen var det dags att förflytta oss till ett förlossningrum. "Yes, tänkte jag, vi slipper kanske åka hem". Hallå? Vad tänkte jag med? Nu var vi ju inskrivna och det var dags att föda barn, LIKSOM!

Inne på förlossningsrummet fick jag byta om till en såndär otroligt porrig sjukhussärk, nättrosor med världens största binda i, och asläckra vita knästrumpor. Det var den enda outfiten dom hade att erbjuda ;) Sen fick jag prova lustgasen. Va lite snitsigt att få till det då jag började andas för sent och slutade för tidigt. Men efter några försök började ja komma in i det lite bättre. Och tur var väl de då lustgasen var den enda smärtlindring jag hann med. Om man nu kan kalla de smärtlindring. Ja tycker inte den  hjälpte nå vidare mot smärtan, dock slappnade man av bättre mellan värkarna efter att ha flåsat i masken. CTG kurva tog dom oxå så klart. Bebisens hjärtljud var bra under hela förlossningen, inget som jag själv kommer ihåg men Crille har sagt det efteråt. Och jag kan väl upplysa alla er som läser att fr.o.m när jag började suga i mig lustgasen så har jag ingen som helst tidsuppfattning.

Efter en stund liggandes på britsen/sängen med CTG kurvan på magen och lustgasen i högsta hugg så kommer barnmorskan och frågar om jag vill stå mot/i en gåstol istället. Då kunde jag ha gråtit floder av lycka, får jag det? klämde jag ur mig. Ja de är klart sa hon. Upp i stolen och vilken befrielse!! Blev en helt annan grej när jag fick röra mig när värkarna kom. Dom blev liksom lättare att hantera. Crille var med hela tiden och servade mig med vatten och näringsdryck för att sedan få massera min rygg/svank som ja trodde skulle gå av när värkarna nådde sina toppar.
Jag fick även prova akupunkturnålar i ryggen/svanken och dom var helt och hållet VÄRDELÖSA! Hjälpte inte ett dugg!! Så jag vrålade ganska snabbt till Crille att han skulle säga åt dom att ta bort dom jävlarna.

När klockan var runt 15 tiden bönade jag och bad om EDA:n. Efter stund kom läkaren som skulle lägga bedövningen. Och sköterskan och barnmorskan sa åt mig att sätta mig på sängkanten och "kuta" med ryggen vilket jag gjorde så gott ja kunde med världens mage i vägen. Jag kommer ihåg att dom sa åt mig att hoppa längre ut på kanten och när jag lyfte på rumpan och skulle göra det så kände jag hur det tröck på som bara den! Crille har berättat att ja skrek att nu kommer bebisen!!! Så EDA:n var bara att glömma. Nu var det dags att börja "jobba". BM tog hål på hinnorna så vattnet gick och sen kom krystvärkarna igång ordentligt. Och jävlar i helvete (ursäkta språket!) vad ont det gjorde! Jag tycker krystvärkarna gjorde mycket ondare än öppningsvärkarna! Började krysta liggandes på rygg med fötterna på britsen, sen tyckte sköterskan att ja skulle prova krysta liggandes på sida. Det gick åt skogen! För det första så har/hade jag en sjujävlans foglossning som gjorde det mer eller mindre omöjligt att ligga på sida, och än mindre möjligt att ha ena benet på ett sånt där benstöd som man har på gynstolar. Så tillbaka på rygg och denna gången "slängde dom upp mina ben så jag låg i gynställning. Crille hade jag på ena sidan, sköterskan på den andra och barnmorskan mellan benen, och alla hejade dom på och sa att jag var jätte duktig. Själv var ja inte lika övertygad, de gjorde så jävla ont och jag tog i för kung och fosterland men det hände ingenting, eller det kändes då så iaf! Efter att ha krystat i ca 30-40 minuter så frågar BM om Crille vill se huvet, NEEJ vrålar jag men han kikar ner iaf, sen frågar hon mig om jag vill känna med fingrarna, ALDRIG I LIVET blir mitt svar. BM frågar om jag vill ha upp bebisen på bröstet/magen när den kommit ut och det ville jag. Sen gick det rätt fort, eller det är iaf så ja upplevde det. Plötsligt var huvet ute, sen kom axlarna. Då tog det stopp en stund då barnmorskan inte hann med att vrida bebisen riktigt, så jag fick flåsa mig egenom den krystvärken och då trodde jag på fullaste allvar att ja skulle dö för det gjorde så ont! Sen sa det "plopp" och hux flux så låg det en blöt, slemmig, hal och alldeles varm bebis på mig. Allt som allt tog det ca 6-6.5 timme, från första värken tills hon kom ut. Jag blundade så hårt ja kunde och min kropp började skaka helt okontrollerat. Jag frös som om det var minusgrader i rummet. Sköterskan la en massa varma filtar och handrukar på bebisen samt en varm mössa, hon la en stor varm filt över oss båda oxå.  Sen tittade jag upp och fick se det vackraste barnet jag någonsin sett!

Tårarna rann på både mig och Christian. Vi tittade på varann, sa jag älskar dig, sen tittade vi på det lilla miraklet som låg på min mage. 10 fingrar och 10 tår, en liten plutmun och 2 stora blå ögon.Äntligen var hon här, vårat barn, vår lilla dotter. Som vi väntat och som vi längtat! Hon var helt perfekt! Hon är helt perfekt! Hon är det finaste vi någonsin sett och vi blev förälskade i samma ögonblick som vi såg henne första gången.

Välkommen till världen vår underbara lilla flicka!
Mamma och pappa älskar dig mer än allt annat i världen!!
♥