Johanna Heinola

Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva. Om jag ska skriva eller om jag ska låta bli? Jag vet inte var jag ska börja. Det finns liksom ingen början och inget slut heller, känns det som. Vi lever bara i en mardröm. Allt är som en dålig jävla skräckfilm! Allt är ett virr varr av känslor som man aldrig stött på tidigare. Sånt här händer inte i verkligheten, bara på film. Och om det nu skulle hända i verkligheten så är det bara något vi läser om i tidningarna och hör det pratas om på nyheterna på tv. Det händer aldrig mig eller mina liksom.

Men nu har det hänt! Det är på riktigt! Det har hänt och det enda sättet man kan beskriva det på är att det är så sjukt overkligt så man kan inte riktigt förstå att det är sant. Jag vill inte förstå heller. Det gör så jävla ont! Jag har aldrig hatat en människa på riktigt förrän nu. Men nu gör jag det och det är verkligen rent jävla hat jag känner! Fy fan för dig ditt vidriga jävla as! Ditt sjuka jävla äckel! Hoppas nån jävel kommer plåga och tortera dig riktigt jävla ordentligt en vacker dag, för det är precis vad du förtjänar! Aaaah! Jag blir galen! Trodde aldrig man kunde bli så här arg. Arg och förtvivlad!

Kan inte skriva mer, allt svämmar över liksom.
Bye.