När Nikki kom till världen...

Under tiden då jag väntade Nikki hade jag mkt förvärkar och sammandragningar. Och de började rätt tidigt så vi fick åka till spec. mödravården och kolla så det inte var dags för bebisen att komma , de va lite väl tidigt. Likaså så hade jag tydligen liten (?) mage. Jag följde inte kurvan ordentligt så då fick vi åka och göra tillväxt UL.

Redan från början när jag blev gravid med Nikki så sa jag till Christian att den här gången går jag inte tiden ut (Joline är född på BF dagen), jag känner det på mig. Och precis så blev det. Nikki kom 10 dagar före BF.  Närmare bestämt söndag den 28 mars.

Jag hade som sagt haft mkt förvärkar och bara några dagar innan Nikki föddes så trodde jag nästan att det var dags. Jag hade regelbundna värkar! Men efter 1 timme försvann dom. Och jag blev ännu mer less på att vänta.  Lördagen den 27 mars fick jag för mig att jag minsann skulle måla om i Nikkis blivande rum, för nu jävlar skulle ungen ut! Jaa, jag tänkte faktiskt så för ja va så trött å hade så ont och mitt dåliga samvete för att jag inte kunde leka eller kramas med Joline som jag ville för att tjockismagen var i vägen behöver vi inte ens ta upp till diskussion.  Kånkade och släpade bort alla möbler o.s.v. Sen satte jag i gång och måla. Målade hela rummet 2 vändor och jag hade så grönjävligt ont i mitt bäcken så svetten lackade! Men ingen bebis, inte ens en ynka liten sammandragning!  Sur som en citron gick jag hem till min mormor och morfar för att beklaga mig. Så får man göra när man är gravid! Jag berättade om mitt målande och morfar han bara skrattade. ”Du är inte klok du Joppa!”.  På kvällen när jag och Crille satt i soffan och tittade på tv så tänkte jag för mig själv att den där ungen hade säkert växt fast och jag skulle minsann få vara gravid resten av mitt liv! Om inte annat skulle jag gå över minst 2 veckor och så skulle dom få sätta igång mig. Ja va så jävla sur, less och matt på allt så ja gick och la mig istället. 

På söndag morgon vaknade jag med värkar. Förbannade förvärkar att jävlas tänkte jag.  Brydde mig inte så mkt utan försökte somna om istället. Men sen ändrade dom liksom karaktär och då förstod ja att det va på riktigt. Jag vet inte exakt va klockan va när värkarna började, men efter att ja legat där i typ en timme med riktiga värkar så var ja tvungen att gå upp. De gjorde liksom för ont för att ja skulle kunna ligga still. Pickade lite på Crille och sa att jag hade värkar och att jag måste gå upp. Men du kan ligga kvar och sova du, sa jag.  Jag säger till när det är dags att åka.  5 minuter efter att jag hade gått upp kommer han ner rasslandes för trappen. ”Tror du jag kan sova om du har värkar och vi ska få barn??!”.  Ja, jo det lät väl logiskt, tänkte jag för mig själv. Sen hade ja inte tid att tänka på det mer. Ja va tvungen att vanka omkring mellan köket och vardagsrummet . Crille klockade värkarna. När det va 5-6 minuter mellan så tyckte han att ja skulle ringa förlossningen. Det gick ju ganska snabbt när vi fick Joline, ca 6 timmar från första värken närmare bestämt. På förlossningen så frågade dom om vattnet hade gått, det hade det inte. Och så pratade vi lite om min tidigare förlossning. Sen sa barnmorskan att vi fick komma när vi ville. Haha jaa just ja. Hon frågade när värkarna hade börjat också och det kunde jag inte svara på. Det va ju liksom så att man skulle ha ställt om klockan till sommartid och det hade jag glömt, så jag blev så jävla förvirrad så jag visste inte riktigt. Men sen kom vi väl fram till att dom hade börjat vid 04.30. Ungefär. Vid 6 tiden (tror ja?) tyckte Crille att vi skulle ringa till min mamma. Hon skulle passa Joline när det var dags för bebis att komma. Så jag ringde henne och sa att nu var det på gång men att hon kunde ta det lugnt och hon behövde absolut inte stressa. 10 minuter senare var hon här! Haha, hon hade sprungit över hela bruket och jäktat som en dåre! Jag gick runt med min iPOD, lyssnade på musik och försökte andas genom värkarna. Hur långt det var mellan just då har ja ingen aning om. Ja va så inne i mitt. Hängde över divanen på soffan med arslet i vädret och gungade fram och tillbaka. Då tyckte mamma att det var dags att åka. Det är luuuungt sa jag. Men sen när nästa värk kom så blev ja väl lite mer medgörlig så när den va över så packade ja ihop det sista och så gav vi oss iväg.

Crille tog väskan och skulle slänga in den i bilen. Precis då fick jag världens jävla värk, precis när jag skulle gå ner från bron. Så jag stod där och svajade ihopkrupen som en ostkrok och brölade åt han att han måste komma annars ramlar jag! Då sliter mamma upp dörren och skriker ” SKA JAG RINGA 112 !!??” Nej de är lugnt svarade ja när värken va över igen. Ja höll bara på å ramla. Jag tror nog att mamma va lite nervös!

Baxade in mig i bilen, baksätet fick det bli, det kändes bäst så! Sen va vi på väg.  Och tror ni inte att värkarna kom med längre mellanrum ju närmare Gävle vi kom? Jo, ta mig fan! Vi kommer bli hemskickade tänkte ja. Skit också! Men samtidigt så ju närmare Gävle vi kom desto längre höll värkarna i sig och dom gjorde bara ondare och ondare även om dom kom mer sällan. De va konstigt tänkte ja för mig själv.  Jag hade typ 8-10 min mellan men dom höll i sig upp mot 3 minuter och ibland gjorde dom så ont så jag satt och hängde på sätet framför och bara brölade.

Väl inne på förlossningen så var det dags för bltr kontroll, pinkprov och ctg. När jag hade legat med ctg:n typ 30 min kom min BM och skulle kolla om jag öppnat mig något. Svaret blev öppen 3 cm med buktande hinna (klockan var nog runt 8 då). Jaha tänkte jag, ungefär lika som när vi fick Joline. Eller snarare precis lika som när vi fick Joline, då går det nog ganska fort tänkte jag. Jag hade regelbundna värkar just då och vi blev visade till ett förlossningsrum. Tack gode gud tänkte jag, det är på riktigt och vi slipper åka hem.  Precis så tänkte ja när vi skulle få Joline också. Haha! Ingen av gångerna har det ens varit tal om att åka hem så ja vet inte varför ja va så rädd för att bli hemskickad.

Efter Jolines förlossning så sa jag att jag skulle minsann aldrig ta lustgas igen!! Jag fick sånna minnesluckor så det kändes som att ja inte ens kom ihåg att ja hade fått barn då. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag tog lustgas den här gången iaf! Men ja sa åt min BM att ja ville inte bli sådär yr och få minnesluckor igen så vi började väldigt försiktigt.

Jag kan väl inte påstå att jag tycker att lustgas hjälper mot smärta ,men ja tog den ändå, igen!

Jag fick en gåstol eller vad det nu heter och dom tycker jag är kanon! Jag kan liksom inte vara still när jag har ont så den är perfekt att klättra på. För inte fasen gick jag runt med den. Det hade jag för ont för!

Vid halv 12 så satte dom en skalpelektrod på Nikkis huvud. Jag citerar förlossningsjournalen:  Skalp CTG-reg inledd pga dålig kontakt med fo.ljud då pat är mkt rörlig.  Jaa, jag bokstavligt talat klättrade på gåstolen så de va kanske inte så konstigt!

Nu blir det lite grötigt med minnet. Men strax före dom satt skalp ctg:n så tog dom hål på hinnorna så vattnet gick, då hade jag öppnat mig 4 cm.  Klockan va 10 då och då fick jag nog. Skulle det ta så jävla lång tid ville jag ha EDA. Jag hade ju iaf haft värkar sen 4.30 och började tröttna lite. 1,5 timme senare, alltså vid 11,30 kollade dom igen. Öppen 5 cm! Helvete tänkte jag de här kommer ta skit lång tid! När BM hade gått ut från vårat rum brakade helvetet lös! Bokstavligt talat. Jag hade så jävla ont! Ni som fått barn vet hur toppen på en värk känns!? Så kände jag HELA TIDEN! Vid det här laget låg jag i sängen på sida och försökte andas och inte tappa kontrollen helt. Efter en stund, har ingen aning om hur lång, så började det trycka på. Shit, jag skiter på mig tänkte jag! Men sen kom ja ihåg att va 17, det var ju precis så det kändes när Joline var på väg! Ja försökte bröla åt Crille att han måste hämta nån för nu kommer bebisen! Men Johanna, dom har ju nyss varit här och du är bara öppen 5 cm, svarade den blivande 2 barnspappan.( Vi väntade fortfarande på att jag skulle få EDA vill jag också tillägga.)  Men för i helvete tänkte jag, jag fick inte fram ett ljud förutom att jag låg och skrek/brölade i masken för jag hade så förbannat jävla ont!!! Sen kände jag hur kroppen började dra ihop sig. Krystvärkar på G!! Då ansträngde jag mig mer än jag gjort i hela mitt liv och skrek till Crille att nu jävlar hämtar du nån för nu kommer ungen. Då säger karlsloken ”dom kommer så fort dom kan”. Kommer dom inte nu får du ta emot ungjäveln själv skrek jag tillbaka. Då fick han eld i baken och började trycka frenetiskt på klockan. Då kom en äldre undersköterska och kärringjäveln säger åt mig att jag ska sluta skrika och andas i masken istället. Jag skulle spara på krafterna för det var minsann långt kvar innan bebisen skulle komma. Hade jag inte haft så jävla ont så hade bett satmaran dra åt helvete! Sen kom min BM och en sjuksköterska. Vi tittar väl igen då sa BM men ja tror inte att det har hänt så mkt. IDIOT tänkte jag men ja kunde som sagt inte få fram ett ljud förutom mitt brölande! Kan du lägga dig på rygg frågade dom. Jag ruskade på huvet. Okej, sa dom vi får klippa upp trosorna (ni vet dom där snygga i nät). Sagt och gjort, när trosorna var borta fick jag lyfta på benet som en jävla hund och då utbrister BM, MEN huvet är på väg! Så fort du känner att du kan Johanna så är det bara att lägga dig på rygg och börja krysta. Men tack, äntligen fattar dom!  Jag fick panik och tappade kontrollen helt!  Jag trodde att ja skulle dö. På riktigt!  Jag kan inte krysta  skrek ja ni måste säga åt mig när och hur för ja kan inte! Sen krystade jag. Du kan visste sa dom, du gör allt helt själv och du är jätteduktig! Jo jävlar tänkte ja, så säger ni bara! Jag tog i för kung och fosterland och tjipp tjopp sade sen låg det en varm blöt och kladdig liten bebis på mitt bröst. All smärta var borta men hon skrek inte! Då höll ja på att bi hysterisk och skrek åt barnmorskan att varför skriker hon inte!?!?!?! Dom gnussade henne lite på ryggen som kom det ljuvligste skriket jag hört! Hon lever var det första jag tänkte, tack gode gud! Sen kom tårarna.

Klockan 12.29 söndagen den 28 mars föddes våran andra dotter, Jolines lillasyster.
♥Älskade lilla Nikki hade äntligen kommit! ♥
Hon var 49 cm lång och vägde 3142 gram, ännu ett litet knyte att älska villkorslöst!♥

Underbara varelse!!  Älskade lilla barn!!  Så liten och så mjuk. 10 små fingrar och 10 små tår. Det är helt otroligt att vi fått uppleva något så fantastiskt en gång till! Jag är världens lyckligaste!!

För att sammanfatta det hela så kan jag berätta att det tog ju då ca 8 timmar allt som allt. Och sista timmen (mellan 11.30-12.29) så öppnade jag mig 5 centimeter och krystade ut våran lilla Nikki så det var nog inte konstigt att jag hade konstant ont den där timmen.  Man får väl lov att säga att det gick ganska fort? Det står i min förlossningsjournal att jag hade krystvärkar i 9 minuter. Så efter 9 minuters stånkande så var vi äntligen 2 barnsföräldrar! Lyckan är total och nu är familjen fulländad!♥

Min barnmorska berättade också att hon hade skruvat lustgasen åt fel håll så där på slutet när allt var som värst så hade jag inte haft nån som helst smärtlindring! Ganska imponerande tycker jag och ganska klumpigt av henne. Men man är ju inte mer än människa och Erica, som barnmorskan hette, var helt fantastisk ändå! Vilken skillnad det kan vara alltså. Den bm som jag hade när Joline föddes va nån gammal hagga som hade jobbat där alldeles för länge och tappat lite av den där gnistan man måste ha om man ska jobba med människor. Så det blev en helt annan upplevelse när jag kände att jag hade förtroende för Erica och att hon verkligen hjälpte mig när jag ballade ur där på slutet.

Tusen tack för att ni hjälpte oss och gjorde Nikkis förlossning till en sjukt häftig upplevelse, även om ja trodde att ja skulle dö och tyckte att alla var dumma i huvet och kunde dra åt helvete just då ;)

Och tusen tack till dig, min underbara Christian! Utan dig vid min sida hade jag aldrig fixat det.  Du är guld värd och jag älskar dig så sjukt mkt!! ♥ 


RSS 2.0